Regi: Woody Allen
Det har blivit ett särskilt sorts nöje att se en ny film av Woody Allen, eftersom han numera gör en film per år. Ingen film han gjort dom senaste femton åren eller så – med undantag för den otippade höjdaren Match Point från 2005 – har varit i närheten av hans allra bästa filmer; bortsett från att han slutat vara med i dom, och allt oftare kommit att lämna New York för mer romantiskt europeiska metropoler, har dom varit återvinningar av ungefär samma saker som alla hans tidigare filmer bestått av. Och man kan urskilja arbetsmetoden han följt dom här senaste åren: han har blivit klar med en film, börjat med nästa, blivit klar med den, och så vidare, och det kontinuerliga flödet har känts påtagligt genom hela hans 00-tal. Med detta sagt har hans senaste femton filmer, eller så, varierat helt i kvalité. Ibland har han hittat på en historia som råkat bli bra. Ibland har han varit på humör, när han suttit där och (antar jag) improviserat fram en ny intrig. Ibland inte.
Midnatt i Paris, till exempel, är överlägset bättre än Du kommer att möta en lång, mörk främling som kom 2010, betydligt trevligare än Whatever Works som kom året innan den filmen och mer på samma nivå som Vicky Cristina Barcelona som kom året innan den filmen, om än inte riktigt lika fängslande som jag tyckte att den var. Men det är en mycket lättsmält, nästan helt oemotståndlig film. Tematiskt är det en av Allens mer ”fantastiska” filmer, och går att jämföra med Kairos röda ros där Mia Farrow blev kär i huvudrollsinnehavaren i en film och såg filmen så många gånger att han till slut hoppade ut ur bioduken och blev ihop med henne.
I den här filmen är det ungefär tvärtom. Owen Wilson spelar Gil, halvdan manusförfattare med avlägsna drömmar om att skriva En God Roman och när han kommer till Paris med sin fru (Rachel McAdams) blir det tydligt att hans romantiska värden går före hennes… mer ”pragmatiska”. Hon vill skaffa familj och leva överklassliv – som sina egna föräldrar – och grunden i hela hennes tillvaro är det av ytligheter. Han tycker om litteratur, hon gillar att shoppa. Han ifrågasätter med rätta allt hon säger och gör men accepterar när hon bara mobbas tillbaka. Och så vidare. Alldeles trovärdigt är det inte, men samtidigt finns det en psykologi i karaktärerna som är rätt kännbar; dom är fast med varandra. Han behöver komma ut. Och på en nattvandring genom gatorna i Paris blir han upplockad av en märklig vagn som kör honom till en fest där Zelda och F Scott Fitzgerald visar sig vara. Dom visar sig vara alldeles charmanta, och dom gillar honom också. Han lär under filmens gång även känna Hemingway, Luis Buñuel och Salvador Dalí, Gertrude Stein, Cole Porter, Man Ray, Picasso och TS Eliot. Frekventa Parisbor, på 20-talet. Givetvis förklaras inte hur det kommer sig att Gil hoppar i tiden och det är ett missförstånd att fråga sig om allt är ”en dröm”. Han gör det bara. Det är vad filmen handlar om. Det är magiskt, kort och gott.
Filmen kryllar av litterära berömdheter. Man behöver inte veta vilka alla är – man behöver inte ens ha läst en bok av Hemingway – för att uppskatta den enkla och oansenliga charmen i de nattliga parismiljöerna, den romantiska känslan av en svunnen, på något sätt mer ärbar epok, och den välspelade och kännbara lilla romantik som uppstår mellan Gil och Adriana, spelad av Marion Cotillard. Hon är Picassos okända älskarinna, men hon gillar Gil bättre för att han är så opretentiös. Owen Wilson är perfekt för den här rollen, för ingen annan kan ge ifrån sig lika dumma ”waaoow”-ljud.
Och om man är bekant med merparten av alla jag namedroppat här så står det snabbt klart att Midnatt i Paris är ljusår ifrån att vara ett konstverk i låt säga Buñuels kaliber. Filmen är, kort och gott, fluff. Men än sen? Det är mycket effektivt fluff. Ska man se en romantisk komedi från 2011 så har jag svårt att tänka mig att någon annan skulle vara bättre än den här; välspelad, välskriven, trevligt utförd på alla sätt, tvivelsutan myspysig. Och man kan alltså till och med se filmen med en litterär nördtävling, typ vem hittar alla interna skämt och alla insmugglade berömdheter. Jag har till exempel läst att Karl Marx faktiskt är med i filmen någonstans. En så god anledning som någon att se om den, om andan faller på.
FREDRIK FYHR
Midnatt i Paris släpps på DVD 25/1
6 svar på ”Midnatt i Paris”