Regi: Richard Hobert
Jag skulle gärna vilja säga att En enkel till Antibes är en okomplicerat rolig liten film. Att den inte förtjänar någon noggrann kritik och att den går på sin känsla och goda vilja. Jag skulle hemskt gärna vara den som går mot strömmen och ger Richard Hobert lite cred, och säga att han gör dom filmer han gör och att En enkel till Antibes fungerar på ett väldigt självklart sätt. Att Sven-Bertil Taube är riktigt bra i huvudrollen, och att det ju inte är något fel på Dan Ekborg heller. Att Richard Hobert ändå är helt okej regissör, på en teknisk nivå, och att fotot av Jens Fischer förstås är exemplariskt. Jag skulle vilja kunna referera till Johan Cronemans DN-recension och inte säga mycket mer än så.
Men det vore helt enkelt inte sanningen.
Visst är det på sätt och vis ett problem att en fördomens doxa uppstått mot Richard Hobert. Han är ju, trots allt, inte Ed Wood. Han har idéer, oftast präktiga moraliska idéer men ändå, och han har viljan att formulera något så grandiost pretentiöst (menat som en komplimang) som en filmsvit över de sju dödssynderna. Några av hans mer spänningsbetonade filmer – som Ögat eller Spring för livet – vill jag minnas är helt okej.
Det är Hoberts sjukliga föräskelse i melodramet som är problemet. Den här filmen befinner sig i exakt samma omöjliga bermudatriangel som till exempel Alla älskar Alice. Det är en film som är för klyschig, övertydlig och melodramatisk för att vara ens i närheten av realistisk. Och den är samtidigt för humorbefriad och stelt gjord för att vara underhållande på ett mer tramsigt sätt. Kontentan är en film som jag har svårt att se en publik för. Den kan inte lära någon något – även om Hoberts sedeslärande tonfall är oändligt – och den är inte mer roande än nästan vilken annan film som helst.
Storyn är bättre än filmen. Sven-Bertil Taube spelar en 73-årig gubbe vars cyniska avkommor (Dan Ekborg och Malin Morgan) givetvis vill sälja hans hus bakom ryggen på honom och placera honom på något praktiskt hem (han låtsas att han är dement inför dom). Sur över detta sticker han iväg på en resa som efterhand går till Frankrike, där han ska träffa sin ungdoms kärlek; denna motivering är lite knepig för han är överlag ganska munter – och alldeles i början får vi veta att han (ja, vi går hit också) är förföljd av tre ”änglar”, så man förstår ungefär vad allt kommer leda fram till.
Det är en karaktär som inte går att återfinna i verkligheten. En munter gubbe på äldre dar, visst. Men en munter gubbe som ger sig iväg för att ska smaka på friheten på äldre dar samtidigt som han har hjärtproblem samtidigt som han fejkar demens samtidigt som han sörjer att han inte blir älskad av sina barn samtidigt som han ska möta sin ungdomskärlek samtidigt som han ligger inför den mytologiserade döden i form av övernaturliga änglar? Det är bara en kombination av schabloner.
Manuset fullföljer denna logik. Ingenting som någon säger låter som någonting som någon rimligen skulle kunna säga i verkligheten. Att knappt fyrtioåriga, moderna människor använder substantiv som ”karlar” och att en tjugotvååring säger ”knäppgök” är bara toppen av isberget. Och det vore som sagt inget problem om filmen hade någon slags självinsikt. Men istället ligger det helt genomskinliga moraliska predikandet som en blytung, grå, persisk matta över publiken, som dumförklaras i all oändlighet. Exempel: Taubes karaktär får ofrivilligt sällskap av sin unga städhjälpare Maria, spelad av Rebecca Ferguson; hon är av någon anledning tjuv som norpar hans värdesaker; hon är även vegetarian och får därför tillfälle att orera mot stackars skinkmacksätande Sven-Bertil att grisar ”har 99 procent samma DNA-struktur som människor” och att han ska ”ha en smaklig måltid”. Alla vet att ingen ung djurrätsmänniska uttryckt sig så här på åtminstone femton år. Eller ”djurrätssmänniska” kanske är för specifikt; det står inte klart vad den här karaktären egentligen ”är”, för återigen är verkligheten långt borta. Hon är en karaktär i en film av Richard Hobert. Hon är i kärnan ingenting, men hon säger vad som står i manus. (Fast det framgår förstås efter ett tag att hon saknar en pappa!)
Vidare: Ska den äldres vishet vinna över avkommornas cynisism? Ska dom rentav få dåligt samvete och komma på bättre tankar? Givetvis. Det hela utspelar sig som en slags en timme och fyrtio minuter lång propagandafilm för kristdemokraterna. Det finns ingen verklighet, bara en föreställning om hur verkligheten är och en idé om hur den egentligen bör vara. Hobert låter karaktärerna säga saker som han själv vill att dom ska säga, och tar inget ansvar för att dom ska vara realistiska människor. När Malin Morgans karaktär frågar Dan Ekborg om han ”har något annat än siffror i huvudet” är det Hobert som frågar. När Sven-Bertil listar ut att Rebecca Fergusons ”kaxiga tjej” har problem med sin våldsamme pojkvän (såklart) så är hon helt demaskerad, mest för att Hobert vill se henne så. När han sedan kollapsar av någon slags hjärtattack, och hon helt sonika rullar ner honom i ett dike och snor hans plånbok, ja… då är hon väl rätt psykotisk helt plötsligt… men det spelar ingen roll. Ingenting i karaktärerna hänger ihop mer än för stunden.
Torkel Petersson dyker upp, på tal om det, som jointrökande likbilschaufför som citerar Swedenborg och pratar om reinkarnation. Han är inte rolig, och han är inte heller en karaktär som har några filosofiska visdomar att komma med. Han är bra i rollen, det är inte det. Bara det att han inte spelar någon roll. Det är en problematik som hela den här filmen redan från första början lider av. Den börjar, tuffar på, intrigen går in i ett par onödiga och logiskt hopplösa svängelikrokar, och till slut börjar den kännas plågsamt utdragen, men ingenting spelar ändå någon roll. En enkel till Antibes är en film som inte spelar någon roll. Vissa av beståndsdelarna är bra, men dom utgör ingen helhet.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”En enkel till Antibes”