Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Fredagen den 13:e (1980)

Fredagen den 13:e Ă€r inte en speciellt bra film, men jag har alltid kĂ€nt att den har nĂ„got litet extra som den inte riktigt fĂ„tt erkĂ€nnande för. I mycket unga Ă„r, nĂ€r jag (naturligtvis) sĂ„g filmen, kunde jag bara beskriva det som nĂ„gon slags ”feeling”. Kanske lĂ€gret sĂ„g ut som ett jag sjĂ€lv varit pĂ„. Kanske en regnig natt i skogen har sin alldeles egna atmosfĂ€r. NĂ„got gjorde att Fredagen den 13:e hade en kvalitet som andra förglömliga slasherfilmer inte hade. SĂ„ kĂ€nner jag fortfarande.

Nu vet jag att jag bara letat pÄ fel stÀlle. FilmÀlskare konditioneras tidigt till att studera manus och regi, och söka nÀste Brando i nÀsta hotshot, vare sig han heter Heath Ledger eller River Phoenix.

Det Àr sant att Fredagen den 13:e Àr ganska vÀrdelös, sedd ur de omstÀndigheterna. Det nÀrmaste vi har en Brando Àr en grön Kevin Bacon i kalsonger. MÄnga scener pÄgÄr för lÀnge och filmen har inte mycket till rytm, för regissören Sean S. Cunningham var helt enkelt en jÀkla klant.

Men detaljerna Ă€r inte oviktiga. SĂ€rskilt inte i skrĂ€ckfilmer, dĂ€r en hockeymask kan bli sĂ„ ikonografisk att den definierar en hel vĂ€rld. Floden av blod i The Shining Ă€r ocksĂ„ en detalj. Inte sĂ„ viktig, pĂ„ det stora hela. Musiken i Psycho ocksÄ  som för övrigt plagieras helt skamlöst hĂ€r.

Det som ger Fredagen den 13:e sin marginella styrka Àr dess fantastiska kÀnsla för Scooby Doo-Ängest.

Jo, Scooby Doo-Ängest. Om ingen har kommit pÄ det hÀr begreppet förr sÄ myntar jag det nu.

Förresten. Varning för psykoterapihunden! Och totala spoilers.

Scooby Doo-Ă„ngest Ă€r kĂ€nslan barn har nĂ€r de ger sig av pĂ„ egna Ă€ventyr och undersökningar, sĂ€rskilt om de sker ute i vuxenvĂ€rlden, som de inte förstĂ„r men hĂ€r lĂ„tsas ta del av. Ångesten handlar om att de gör nĂ„got som de vuxna inte vet om. Ångesten bestĂ„r av oro, en kĂ€nsla av skam och skuld över att göra fel, men den bestĂ„r ocksĂ„ av nervositet och till och med exaltation, kittlingen i att göra nĂ„got okĂ€nt och förbjudet. Sist men inte minst bestĂ„r Ă„ngesten ocksĂ„ av rĂ€dsla – kĂ€nslan av att nĂ€rsomhelst kommer den stora vuxenhandens gripklo i nacken. ”A-HA! Det Ă€r hĂ€r ni Ă€r!”

Fantasin i Scooby Doo gick ut pĂ„ att barn (eller ”ni ungdomar”, som det bevingat hette) pĂ„ egna ben, det vill sĂ€ga i den mysigt kojliknande flower power-skĂ„pbilen, Ă„ker ut i den mörka vuxenvĂ€rlden och avslöjar den. I varje avsnitt stöter mysteriegĂ€nget pĂ„ spöken och gastar och i varje avsnitt avslöjar de att allt bara Ă€r bĂ„g och bluff, orsakat av nĂ„gon sniken vuxen som försöker luras. Detta Ă€r en slags barnens hĂ€mnd mot alla vuxna som försökt skrĂ€mma en med spökhistorier eller skrĂ€ckexempel. I Scooby Doo avslöjas de vuxna som bluffmakare, drivna av en obegriplig elakhet, och barnen blir i denna fantasi maktfullkomliga erövrare över vuxenvĂ€rlden, samtidigt som de besegrar sina rĂ€dslor för monster och fantasifoster.

Jag tror att Fredagen den 13:e utspelar sig i samma mentala zon som Scooby Doo. SkrĂ€cktwisten kommer nĂ€r den dĂ€r erövringen inte sker. Inte nog med att det demaskerade monstret inte kan besegras utan lidande – mördaren Ă€r helt enkelt bara en galen vuxen, redo att döda sina metaforiska barn – i slutet visar det sig att det faktiskt visst finns ett monster kvar dĂ€r ute nĂ„gonstans Ă€ndĂ„.

SĂ„, storyn följer en prototyp som gĂ€llt Ă„tminstone sedan 50-talet: Ungdomar ger sig ut, nĂ„gonstans dĂ€r de inte borde vara, och dĂ„liga saker hĂ€nder dem. Den psykodynamiska knorren Ă€r att ungdomarna hĂ€r Ă€r lĂ€gerledare, stora barn som ska ta hand om smĂ„ barn. Detta Ă€r en annan definition av Scooby Doo-Ă„ngest – tonĂ„ringen som fĂ„r för mycket ansvar, Ă€r orolig över att inte kunna handskas med vuxenvĂ€rlden eller, Ă€nnu vĂ€rre, inte ser sina egna begrĂ€nsningar. Ångesten Ă€r densamma som hos barnet, men hĂ€r kan det handla om en fest som spĂ„rar ut eller ett klockslag som inte respekteras eller nĂ„got mycket vĂ€rre (se Hereditary).

Kollot ligger ute i skogen, ett lugnt och stilla prunkande Eden dĂ€r vĂ„ra sedvanligt dimmiga ungdomar springer runt medan de gör i ordning stugorna. Det avgörande Ă€r inte bara att de Ă€r ensamma dĂ€r, utan att vuxenvĂ€rlden lĂ€mnat dem till sitt öde. Inne i byn sĂ€ger man att kollot har en förbannelse. Renfields scen pĂ„ vĂ€rdshuset i början av Dracula repriseras hĂ€r pĂ„ en bensinmack. VuxenvĂ€rlden representeras av en sur lĂ„ngtradarchaffis som tycker att ”ni ungar förstĂ„r ingenting” samt den lokale knĂ€ppgöken Ralph, som cyklar runt som en pĂ„tĂ€nd Per Oscarsson – ”it’s got a death currrrse!”

Det kommer sĂ„klart inte som en överraskning att de tas av daga en efter en. En yxa i fejset hĂ€r, en kniv i buken dĂ€r. Blodseffekterna frĂ„n den obarmhĂ€rtigt begĂ„vade Tom Savini Ă€r minnesvĂ€rda. Det ser verkligen ut som att nĂ„gon fĂ„r halsen genomborrad av en vass pil. Natten Ă€r verkligen svart dĂ€r ute pĂ„ landet och det regnar en massa. Det mĂ„ vara filmens billigaste snĂ„lskjuts, men taskig vĂ€derlek och rĂ„ natur bĂ€r helt enkelt pĂ„ oavvisliga intryck. Den regniga skogen i Fredagen den 13:e pĂ„minner om
 tja, om Scooby Doo. Mysrys. Sen fĂ„r nĂ„gon halsen avskuren och det blir mindre barnvĂ€nligt.

I majoriteten av gamla slasherfilmer Ă€r mördaren bara nĂ„gon galenpanna och morden bara slakterirutin, men det Ă€r tydligt i Fredagen den 13:e att en bestraffande vuxenvĂ€rld Ă€r ute efter att ha ihjĂ€l ungdomarna. HĂ€r vi olydiga ungdomar som inte gör som de vuxna sĂ€ger, och istĂ€llet för att bli besegrade tas de av daga. Den dĂ€r vuxenhanden – ”a-HA!” – gĂ„r överstyr.

Det hela stĂ€lls bortom allt tvivel nĂ€r mördaren avslöjas. Alla som sĂ„g Scream först, som jag, visste sĂ„klart redan pĂ„ förhand att Mrs. Voorhees Ă€r vĂ„r boogeyman, och att ”Jason didn’t show up until the sequels!” Vi tar det för givet idag att det Ă€r Betsy Palmer, en medelĂ„lders tant i stickad tröja, som Ă€r den galne mördaren. Trots att det Ă€r, mig veterligen, den enda film i filmhistorien dĂ€r sĂ„ Ă€r fallet.

Fru Voorhees har uppenbarligen tappat förstÄndet efter att hennes ÄttaÄrige son drunknat flera Ärtionden tidigare, detta eftersom den tonÄriga personalen inte höll koll pÄ honom (sÀger hon, i alla fall). LedtrÄdar filmen igenom avslöjar för oss att Pamela, som hon heter, inte alls Àr en frÀmling i byn. De flesta vet vem hon Àr och förestÀller vi oss att ett Midsumer ligger kring Camp Crystal Lake sÄ skulle hon bara vara en av de mÄnga gemytliga misstÀnkta med ugglor i mossen.

Hon Ă€r alltsĂ„ ingen uppenbar galning, inget monster i garderoben, utan en etablerad del av vuxenvĂ€rlden. Som en riktigt dĂ„lig mamma vars onda hĂ€nder inte slutar veva med brödkaveln gĂ„r hon bĂ€rsĂ€rkagĂ„ng pĂ„ alla barn hon kan se. Och i filmens besynnerliga slutklĂ€m har vi vĂ„r Final Girl pĂ„ en kanot, dĂ€r hon vilar ut efter att Pamela fĂ„tt sĂ€ga farvĂ€l till sitt huvud, och SPLASH OCH DÅN OCH WII WII WIII upp ur vattnet kommer vem om inte Jason.

Detta har alltid varit ett lustigt samtalsÀmne för Fredag-fans. Om Jason drunknade nÀr han var liten, hur har han överlevt? TvÄ helt olika verkligheter tycks hÀr sammanfalla. Förutsatt att det inte finns nÄgon Lilla sjöjungfrun-vÀrld pÄ Camp Crystal Lakes sjöbotten, dÀr Jason spelar snÀckflöjt med krabban Sebastian, Àr filmen helt enkelt kortsluten.

Men ur en rent symbolisk synvinkel Ă€r det inte svĂ„rt att förstĂ„. De olydiga ungdomarna ger sig ut i obygden för att sjĂ€lva vara vuxna, det vill sĂ€ga ta hand om barn. De kliver sĂ„ledes över pĂ„ de vuxnas territorium och bestraffas av en hĂ€mnande Ond Mor, en som tar till yxan nĂ€r hon inte lĂ€ngre kan skrĂ€mmas med spökhistorier. Men nĂ€r hon vĂ€l dödas sĂ„ vĂ€cks sagomonstret faktiskt till liv, som en hĂ€mnande vĂ„lnad av kött och blod. SĂ„ nĂ€r hon sa ”gör som jag sĂ€ger annars kommer trollet och tar dig” visade det sig vara helt sant. Och den allra mest hisnande twisten Ă€r förstĂ„s att trollet Ă€r hennes eget barn.

Jag vill gÄ sÄ lÄngt som att pÄstÄ att filmen i grund och botten handlar om riktigt taskiga förÀldrar med en riktigt destruktiv vÀrldsbild och mÀnniskosyn. Hotar man sitt barn med sagomonster betyder det ju att man Àr rÀdd för sitt eget barn, dess inneboende potential till makt över dig. Det man egentligen sÀger Àr: FÄr jag inte pli pÄ dig kommer du Àta upp mig. Man ser inte att man faktiskt tror pÄ monstret man hittat pÄ, att monstret faktiskt Àr barnet man sjÀlv avlat, att man överhuvudtaget inte vet vad skillnaden Àr mellan en mÀnniska och ett monster.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Fredagen den 13:e.

2 svar pĂ„ ”💿 Fredagen den 13:e (1980)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *